Om någon behöver hjälp så är det klart att man gör något. Den ledstjärnan från uppväxten i Västerbotten har styrt Magnus Loftssons liv. Idag är han forsknings- och utvecklingschef på stiftelsen Friends.
– Vi behöver bli bättre på att träna barn och vuxna att ingripa eller hämta hjälp när någon blir utsatt, säger han.
Vandringskängor, öronlappsmössa och ylletröja är stassen för dagen. Magnus Loftsson möter upp utanför lägenheten i Björkhagen, strax söder om Stockholm. Yngsta dottern sover djupt i barnvagnen. Novembersolen lyser försiktigt genom grå molnslöjor, löv i sönderfall samlas i drivor. I kontrast lyser gräset nästan smaragdgrönt. Plätten runt altanen är delvis uppgrävd – kolsvart mylla i dagen och kringspridda redskap vittnar om att odlingsbäddar är på gång.
– Föräldraledigheten har gett mig ett slags andrum, jag har hittat igen mig själv och lusten att gräva i jorden, berättar Magnus.
I yrkeslivet leder 46-åringen ett forsknings- och utvecklingsteam på Friends. Stiftelsens hemsida förkunnar att man vill skapa en värld där inget barn mobbas. Eller som Magnus uttrycker det:
– Vi vill bidra till barndomar fria från våld och kränkningar.
Magnus menar att det finns ett glapp mellan forskning och praktik när det gäller att stoppa mobbning. Det finns forskning som visar vad som fungerar men som inte – av olika skäl – kommer i bruk på förskolor och skolor. Uppdraget är att sluta glappet.
Jobbet på Friends är det senaste i raden av arbeten på cv:t som handlar om att motverka kränkningar och våld. Skolinformatör, utbildare i jämlikhet och jämställdhet, programledare på SVT i en serie om jämställdhet, projektledare på en organisation som utvecklar våldsförebyggande skolprogram – listan är lång.
– Jag tror min drivkraft är att förstå. Läsning har alltid legat mig varmt om hjärtat och varit lätt för mig. Så har jag utvecklat min analysförmåga.
Magnus föddes och växte upp i Umeå. Släkten kommer från landsbygden i Västerbotten. Trots många år söderöver klingar norrländskan obruten. Föräldrarna kommer från byar med namn som hämtade ur en P.O. Enquist-roman: Kasamark. Vallen. Mor- och farföräldrarna var bönder.
– Farfar var emot maskiner och traktorer. Jag var med i slåttern där de körde med häst ännu in på 80-talet.
Mamma lämnade släktgården och flyttade in till Umeå för ett arbete som undersköterska, pappa gjorde detsamma och arbetade för kommunen. Magnus blev deras förstfödde. Extraknäck som tidningsutdelare behövdes för att få det att gå ihop.
– Mamma brukar säga att hon inte sa ett ord under första året i Umeå – hon skämdes så mycket för sin dialekt.
Skolgången var en hårdhänt upplevelse.
– Jag hade lätt för skolarbetet. Men jag gillade inte skolan som sådan. En gång drog läraren min bästa vän i håret, hon drog så att hårtestar lossnade. Samma lärare tvättade elevers munnar med tvål om de svor, inför hela klassen. Det var också våldsamt på skolgården, framförallt mellan killar.
Man skulle kunna tro att fröet till yrkesvalet finns i den sortens upplevelser. Men det var mötet med kyrkans ungdomsverksamhet som blev startskottet. Familjen var inte kyrklig men föräldrarna uppmuntrade till konfirmationen. Här fanns ledare som erbjöd samtal och idéer som gav upphov till en gryende vokabulär i frågor om etik, politik och internationella relationer, ämnen som inte brukade beröras i samtalen hemmavid. Magnus återkom varje sommar i tio års tid, då själv som ungdomsledare.
Ett annat avgörande möte skedde senare, på universitet i Umeå, på en kurs om makt och kön.
– Där fanns ett gäng coola, skarpa kvinnliga lärare och feminister som tog sig an män som var nyfikna och intresserade på ett så juste sätt. Här fick jag analysera mitt eget liv ur maktperspektiv, vi fick träffa personal som arbetade på kvinnojouren, jag skrev en uppsats om våldtäkt. Frågorna om maktrelationer och våld berörde mig på djupet.
Vi har nu promenerat en bra bit in i Nackareservatet. Farten är hög och minskar endast i de brantare uppförsbackarna – barnvagnens tyngd talar. Dottern vaknar till och gnyr men somnar strax om igen.
Magnus blev förälder relativt sent, vid 40 år fyllda. Nu har han två flickor ihop med sin partner Kristina.
– Jag räknade aldrig med att bli förälder, även om jag alltid har längtat efter barn. Inte heller räknade jag med att träffa någon och bli så kär att jag ville bo ihop och bilda familj. Så alltsammans är en vinstlott för mig.
Föräldraledigheten har underlättat föräldraskapet även om sömnbristen fortsätter tära.
– Det var stressigt medan jag jobbade, med tider att passa kring förskolan, pendling till jobbet och så. Jag hade en del utbrott som jag tyckte var jätteknepiga. Jag kunde tappa tålamodet och bli väldigt arg. Det skrämde min äldsta dotter, vilket var smärtsamt att se och inse. Vi fick ägna möda åt att reparera mina misstag. Nu går det bättre, saker kan få ta den tid de tar.
Vi passerar Markuskyrkan i utkanten av Nackareservatet. Det är platsen för båda döttrarnas dop, liksom för giftermålet. Två år hann avverkas på prästutbildningen innan Magnus fann att kyrkan, då med ett ännu levande kvinnoprästmotstånd och homofobi, inte kunde vara en plats för honom.
– Min tro, den har jag kvar. Det är självklart för mig att jag är kristen, även om jag inte längre har något sammanhang där jag pratar om tro. Däremot så ber jag, och sjunger favoritpsalmerna för barnen.
Istället blev det studier till psykolog i Linköping, examen kvitterades ut för snart tio år sedan. Igen var det drivkraften att förstå och hitta motmedel mot kränkningar och våld som låg bakom.
De närmsta åren är vigda åt uppdraget att sprida kunskap mot mobbningen, allt i den takt som föräldraskapet medger.
– Vi behöver regelbundet och mycket oftare än idag tala om hur vi är mot varandra, och också träna och mobilisera barn i hur man på olika sätt kan ingripa eller hämta hjälp när man bevittnar eller får kännedom om att någon blir utsatt. Det är också viktigt att utbilda i att vad kränkningar och våld i olika former konkret är för något – det kan lätt bli för abstrakt.
Tillbaka utanför lägenheten syns ett antal långa störar uppställda mot husväggen. Kvällen innan har Magnus bearbetat toppskott av alm som parkförvaltningen hade beskurit. Efter barkning, vässning och svedning av ändarna över eld ska störarna nu bli pelare i en egenkonstruerad pergola som ska omge altanen.
– Jag är en jordnära person. När jag bar hem toppskotten tänkte jag på min morfar som också arbetade i skogen. Det var tungt men det är också så tillfredställande att arbeta fysiskt.
Det blir underhand uppenbart hur mycket släkthistorien är ständigt närvarande, på många plan. Kanske spelar en samlad levd och tyst erfarenhet av över- och underordning roll, den mellan stadsbor och bondfolk?
Så, igen, varifrån kommer engagemanget ifrån?
– På landsbygden i Västerbotten var man tvungen att hjälpas åt för att klara sig. Det finns en omsorg och solidaritet som växer i det. Om någon behöver hjälp så är man alltid beredd att göra något. Så är jag uppvuxen.
Klas Hyllander
